Oktoberförlaget har valt att utge SKP:s fackliga grundcirkel ”Gör facket till en kamporganisation” igen. Den utgavs redan 1973, vilket naturligtvis betyder att den efterföljande utvecklingen på arbetsmarknaden inte alls beskrivs. Detta påverkar dock inte den historiska beskrivningen och de principiella argumenten i övrigt. Vad har då hänt sedan 1973 i korthet? Proletariatet har ändrat karaktär. Dels har andelen tjänstemän fortsatt att öka och dels har tillverkningsarbetarnas andel inom den traditionella arbetarklassen minskat. Proletariatets andel av den yrkesverksamma befolkningen i Sverige är förmodligen densamma som på 1970-talet, runt 70 procent. Stora delar av tillverkningsindustrin har slagits ut eller drastiskt minskat antalet anställda genom fortgående rationaliseringar, som exempelvis varven, SAAB, skogsindustrin etcetera. Mycken tillverkning har också flyttats utomlands. Arbetslösheten har ökat från runt 2 procent fram till mitten av 1980-talet till 6 - 8 procent idag. Detta beror bland annat på anslutningen till EU, vars inflationsmål om 2 procent automatiskt leder till arbetslöshet i den andra ändan. Full sysselsättning är definitivt till arbetarklassens fördel. Organisationsgraden inom LO-kollektivet har sjunkit från runt 90 procent på 1960-talet till knappt 70 procent idag. Detta beror på flera faktorer som bemanningsföretagens framväxt, försämrad avdragsrätt för fackföreningsavgifterna, försämrad a-kasseersättning och att fler och fler upplever att de socialdemokratiskt styrda fackföreningarna inte gör någon nytta. LO har heller inte lyckats förhindra den lönedumpning som förekommer på grund av EU-inträdet. LO-ledningen är mer intresserad av att gå Svenskt Näringsliv till mötes genom att ”se över strejkrätten”, vilket är riktat mot Svenska Hamnarbetarförbundet. Sammanslagningarna av fackförbunden, särskilt inom LO, har ökat. Detta ökar ytterligare avståndet mellan medlemmar och fackförbundsledningarna. Byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen har alltså fortsatt. Socialdemokraterna kontrollerar visserligen fortfarande fackförbunden, men andelen arbetare som röstar socialdemokratiskt har stadigt sjunkit. En del arbetare röstar på de borgerliga partierna, till och med på Sverigedemokraterna, som är näst största parti inom arbetarklassen. Vi hoppas kunna behandla denna utveckling i en separat text i framtiden, men ingenting hindrar att man under cirkelns gång knyter an till dagens situation.

De två första upplagorna gick ut i mer än 10.000 ex.