Det är skivor som denna som gett oss gamla skivsamlare gråa hår och samtidigt gjort livet värt att leva, när vi stått begravda i rea-backar.
Här har en viss Frederick Silverman utropat sig till Executive Producer, när han i själva verket gjort en pyttipanna av ett antal inspelningar han på något sätt kommit över (och förmodligen inte betalt för).
Armstrong är ju aldrig fel, men det som motiverar skivans existens är liveupptagningarna med Count Basies orkester från 1930-talet (Lesters solo i Flat foot floogie!). De finns på fler utgåvor, men ljudet är faktiskt bättre här än på många andra.
Barnets och Les Browns spår är nyinspelningar från 50-talet som är kompetenta, men knappast intressanta för andra än verkliga samlare.