Pop & Rock ID: 1000525693450 kr | Köp

The Beatles

Beskrivning:

Hur många helgjutna dubbelalbum kan du, käre läsare, räkna upp på rak arm? Blonde on blonde, Exile on Main St, och tja... Förmodligen går de att räkna på ena handens fingrar, även på en gravt deformerad hand. Det är ju onekligen rätt svårt, för att inte säga omöjligt, även för de allra främsta låtsnickarna, att lyckas göra 30 låtar som alla är lika intressanta.

Och visst, detta självbetitlade vita dubbelalbum (som hädanefter kommer att refereras till som The White Album), lider precis som de flesta andra dubbelalbum av en viss ojämnhet och, skall vi säga, brist på fokusering.

Det är inget perfekt strukturerat popalbum som dess föregångare Sgt Pepper, Revolver eller Rubber Soul. Ingen särskild konceptuell tanke tycks ha föregått utgivningen, mer än att samtliga Beatlar skulle få utrymme för sina personliga ego-trippar. Detta var onekligen början till slutet på den en gång så sorglösa sagan, och det hörs också.

Dock; som Paul McCartney brukar säga: "It's great, it sold, it's the bloody Beatles White Album! So Shut Up." Och kanske är en del av charmen med The White Album dess brist på redigering, dess avslappnade stämning, dess nakenhet.

Dessutom: inte många skivor från 1960-talet, eller någon annan era för den delen, kan stoltsera med låtar som dessa: Dear Prudence, Martha My Dear, Julia, Long long long, Blackbird, ja listan kan göras lång.

Slutsatsen är alltså att även i stunder av interna stridigheter, drogmissbruk och brist på fokus var The Fab Four strået vassare än de allra flesta.

"Each song on the sprawling double album The Beatles is an entity to itself, as the band touches on anything and everything it can. This makes for a frustratingly scattershot record or a singularly gripping musical experience, depending on your view, but what makes the so-called White Album interesting is its mess. Never before had a rock record been so self-reflective, or so ironic; the Beach Boys send-up "Back in the U.S.S.R." and the British blooze parody "Yer Blues" are delivered straight-faced, so it's never clear if these are affectionate tributes or wicked satires. Lennon turns in two of his best ballads with "Dear Prudence" and "Julia"; scours the Abbey Road vaults for the musique concrète collage "Revolution 9"; pours on the schmaltz for Ringo's closing number, "Good Night"; celebrates the Beatles cult with "Glass Onion"; and, with "Cry Baby Cry," rivals Syd Barrett. McCartney doesn't reach quite as far, yet his songs are stunning -- the music hall romp "Honey Pie," the mock country of "Rocky Raccoon," the ska-inflected "Ob-La-Di, Ob-La-Da," and the proto-metal roar of "Helter Skelter." Clearly, the Beatles' two main songwriting forces were no longer on the same page, but neither were George and Ringo. Harrison still had just two songs per LP, but it's clear from "While My Guitar Gently Weeps," the canned soul of "Savoy Truffle," the haunting "Long, Long, Long," and even the silly "Piggies" that he had developed into a songwriter who deserved wider exposure. And Ringo turns in a delight with his first original, the lumbering country-carnival stomp "Don't Pass Me By." None of it sounds like it was meant to share album space together, but somehow The Beatles creates its own style and sound through its mess." (Stephen Thomas Erlewine, allmusic.com)

30 spår; speltid 93:43.

Språk:

Skivbolag: EMI/Apple 1C 192-04173/74 (1968)

Format: 2-LP

Skick: Vinyl Mycket gott skick
Troligen en holländsk pressning. Stor utvikningsaffisch och fyra färgfotografier på gruppens medlemmar medföljer. Affischen är något nött, medan fotografierna är som nya.

Spår: